Dessee

Förra veckan sa min rektor till mig:
Du kan ju tänka på om du vill göra en ADHD utredning. Det kan vara skönt att få veta vad som är fel och varför man gör som man gör. Det är ju trots allt du som måste leva med dig själv.

Jaaaahaaa tänkte jag då.. vad är det för fel på mig, alla är väl bara olika?
Jag tror själv inte jag har ADHD eller några andra konstigheter eller bokstäver. Alla är ju olika som personer, och det alla ser är ju min personlighet. Jag är glad och sprallig, jag blir arg ibland, men det blir alla. Jag har svårt att koncentrera mig, men det tillhör väl dyslexin?
Folk strävar efter att vara mer glada och posetiva. Det är väl det bästa man kan vara? Folk äter t.o.m medicin för att känna lycka och posetivitet.  
Men jag som är glad och lycklig utan några konstigheter vill man proppa i mediciner och hitta metoder att göra saker jag gör på andra sätt?
Och jag tänker inte äta några mediciner som ändrar mig, ALDRIG!

Jag älskar mig själv, och mitt sätt att vara..

Men mitt svar till rektorn var iaf:
Ja, och andra sidan om jag inte har ADHD eller några bokstäver så menar du att jag är störd på riktigt?

Det känns ju stabilt, tur att jag är den jag är som inte tar åt mig av folk. Då tänker jag: säger hon så åt alla som är ''konstiga''. Och dom som inte är som jag, som är mycket fegare och inte har den självsäkerheten som jag har, hur reagerar dom på hennes inte så klokt valda ord.