Dessee

Fick en fråga som löd:
Menar verkligen inget illa med att fråga om det här och kommer ångra att jag skrev det , men jag bryr mig. Vet vem du är o så, du ser mig säkert flera gånger i veckan utan att tänka på det, men, har alltid undrat vad som hänt din pappa...behöver inte förklaring. Men om du orkar,
du är stark. Det vet jag!

Och först vill jag bara säga att det är lugnt, om man inte frågar kan man ju inte få något svar. Så jag ska berätta för dig, eller er vad som ''hände''. Och har funderat på om jag ska beskriva det med ett ord eller om jag ska dra hela storyn, och ett långt inlägg får det bli och många tårar kommer hinna att falla ner på tangentbordet vill jag lova. Men det är skönt att gråta ibland.

Men det var iaf för 3 år sen allting började.. Jag, Paulina och två killkompisar hade precis varit och hälsat på Emelie på Karolinska sjukhuset då det ringer i min mobiltelefon. I andra änden av luren hörs en svag och ledsen röst, ''pappa ligger på Södersjukhuset''. Jag hann bara till trollbäckens centrum där Isac mötte upp mig med en taxi och vi åkte direkt till SÖS och pappa. Där låg han i en säng och var vaken men groggy av mediciner.. Jag hade inte en aning om vad som hade hänt föräns nu. Han hade fått ett epilepsianfall och dom hade upptäckt en hjärntumör..
Eftersom mamma var i Hälsingland (om jag minns rätt) och eftersom jag inte ville vara med Anette så åkte jag hem till Paulina den kvällen. Där man fick massor med tröstande kramar av alla i familjen Moquist..
Men iaf, så gick tiden och pappa fick komma hem efter bara några dagar.
Vi umgick ofta så ofta vi bara kunde, vi alla visste ju innerst inne vad som skulle ske, även fast jag intalade mig att en cancer aldrig skulle kunna bryta ner min pappa. Min pappa? nej det skulle bara inte kunna gå. Och både jag och min kusin var säkra på att allt skulle lösa sig, vi ville iaf tro det..
Eftersom cancern satt i hjärnan så tappade han sakta men säkert talförmågan, och blev mer och mer förlamad i högra halvan av kroppen.
Tiden gick och cansern bröt ner min pappa bara mer och mer. Och tro mig, att se någon som man älskar så högt brytas ner och vara helt försvarslös är det värsta jag någonsin varit med om. 
Först var det en krycka till hjälp, sen blev de rullstol, till slut låg han förlamad i halva kroppen i en sjukhussäng.
Men han låg hemma, det var någonting vi valde. Även fast pappa inte kunde uttrycka sig så visste vi att sjukhus inte var någonting för honom. Så några gånger om dagen kom det ''sjuksköterskor'' och kollade så allt var bra och hjälpte till om någonting behövdes. Till slut orkade inte pappas sambo med att allting hände hemma, så då blev han flyttad till Handens närsjukhus.

Natten till den 22 December 2007..
Jag och Emelie låg och sov hemma hos henne, då det ringer i min telefon. Det var mamma
''pappa har gått bort nu''. Jag kunde liksom inte förstå det, det kunde inte vara sant. Då rasade min värld samman. Emelie kollade på mig, vi sa inte ett ord. Hon kramade om mig hårt och länge medans det strömmade ner tårar från bådas våra kinder.. Jag klädde på mig och mamma och Isac kom och hämtade mig och så åkte vi till Handens närsjukhus.
Där låg han, min pappa.. Med slutna ögon helt livlös, så som jag aldrig trodde jag skulle se honom. Men det såg ändå fridfullt ut, min pappa hade äntligen fått ro.

Och det som gjorde att man orkade med allting, hela den långa resan var främst min pappas humor i det hela, att kunna skämta om det som var så svårt för oss alla hjälpte mig något otroligt mycket.
Och förstås alla värmade ord och stöttningar från familj och vänner. Jag tror verkligen inte man kan ta sig igenom någonting sånt här ensam.
Även allting nu efter, det är vänner och familj som gör att man orkar kämpa. För det är inte lätt det är det verkligen inte. Bearbetet är en livslång process

Som sagt skulle jag kunna sagt ''Cancer, han dog av cancer''. men nu blev det såhär, hoppas svaret duger